Köttbullar i champinjonsås. Att sluta vikthärja.

Hejsan!

För en tid sedan läste jag ett inlägg skrivet av Martina Johansson, och höll verkligen med henne och den personen hon skriver om, även jag har märkt att stress över vikten och över vad man äter har en negativ påverkan på viktnedgången. När jag blev gravid började jag äta en mer liberal variant av lchf, med liberal menar jag mer av grönsaker, mejeriprodukter och lite nötter och bär, jag äter fortfarande liberalt och räknar ingenting. Och med graviditeten slutade jag bry mig om vad jag vägde och om jag gick upp i vikt, och nu ska jag producera bröstmjölk så jag fortsätter på samma bana.

Det var superskönt och befriande att sluta tänka på vikten, och jag har alltid tyckt det varit så skönt att slippa räkna/väga när man äter lchf, och nu brydde jag mig ännu mindre om mängden mat och kolhydrater, jag har frossat och varit mätt och glad.
Det enda är att liberal lchf är inte bra när man är sockerberoende - mejeriprodukter, nötter och bär triggar sockermonstret, så jag har trillat ner i sockerträsket lite för många gånger tycker jag, men har snabbt försökt komma på banan igen. Om man vill räkna/väga och inte har något problem med att det stressar en, kan man självklart fortsätta med det, nu talar jag om mig.

Trots liberal lchf och sockeråterfall har jag hållit min vikt väldigt bra genom hela graviditeten och inte svullnat upp något, magen sjönk ihop snabbt efter födseln och jag har varit glad och överraskad över att ha hållit min vikt. Så min teori är att när jag stressade och viktnojade mindre, hände det saker med vikten. Så jag fick ju vatten på min kvarn när jag läste hennes blogg, då borde ju allt vara frid och fröjd då.

Så varför börjar min sjuka hjärna då direkt grubbla på hur jag ätit? Vad jag ätit? Hur mycket jag ätit senaste tiden? Jo, för att veta vad det är som fungerat så bra, jag gick och tänkte så några timmar innan jag insåg vad jag höll på med och kände mig helt sjuk i huvudet, det var ju att jag slutat tänkt på sånt som var bra! Suck! Jag insåg hur snabb man är med att försöka skapa ett recept på hur man ska äta, för att sen följa sitt sätt, istället för att bara vara sig själv. Äter man bra mat=LCHF, så behöver man inte oroa sig längre, det gäller bara att få hjärnan att fatta det med.

Man lär sig hela tiden att man håller på med ett visst tankemönster, som man la till sig med någon gång för länge sen, och det gäller att hitta det där lilla glappet innan man tänker tanken, och stoppa sig själv. The gap kallade vår mindfulnessinstruktör det ögonblicket precis innan man tänker det där dumma tankarna som kommer på autopilot, och med träning kan man hinna bryta tankemönstret. Det var absolut inget fel på Martina Johanssons inlägg, jag tycker mycket om hennes blogg och böcker. Det var min reaktion som var irriterande och oväntad.

Det enda jag egentligen behöver vara observant på är att inte bli alltför liberal, då trillar jag i sockerträsket igen. De här köttbullarna kan jag frossa i i alla fall, de blev supergoda i såsen och det var lätt att äta för mycket.

Köttbullar i champinjonsås

1 kg nötfärs
2 ägg
2 tsk dijonsenap
Salt och grovmalen svartpeppar
Chilipulver efter smak, jag tog ett par stänk med burken.
15 champinjoner
5 dl vispgrädde
1 msk glutenfri soja
Smör

Blanda ihop nötfärs, ägg, dijonsenap, chilipulver, salt och peppar, forma köttbullar och stek dem i smör, lägg sedan upp köttbullarna på en tallrik. Skiva champinjonerna och stek dem i samma stekpanna, slå på grädden och krydda med svartpeppar och glutenfri soja, puttra ihop lite och lägg i köttbullarna, puttra ihop alltsammans tills såsen tjocknar lite. Jag serverade med kokt blomkål och broccoli. Mums!

Kram