måndag 22 maj 2017

Chilirostad blomkål


Hejsan!

Blomkål är en högt älskad grönsak för mig och receptet jag bjuder på idag kan jag äta mängder av, det är lite som att äta snacks. Jag tror att det här receptet varit med i bloggen någon gång förut, men det förtjänar att upprepas, och passar perfekt till grillat.

Blomkål ligger lågt i kolhydratmängd med 2,6 g/100g, så den vi kan frossa i. Blomkål är så fantastiskt användbar i matlagningen; kokt, blomkålspizza, stuvad, stekt, gratäng, sallad, floridasallad, falafel o.s.v. Jag gillar dessutom doften av kokt blomkål som många andra har svårt för, antar att jag vant mig vid doften sedan jag var barn. Min mamma lagade ofta kål, hon gjorde ofta helkokt kål med sås, något som är enkelt, gott och går att variera i det oändliga.



Chilirostad 

1 blomkålshuvud
Salt
Chiliflakes
Rapsolja

Sätt ugnen på 200°, och lägg bakplåtspapper på en plåt. Skär av buketterna av blomkålshuvudet och skär dem i ca 1/2 cm skivor, lägg dem i en skål och krydda efter smak, häll lite olja på och blanda runt. Lägg ut dem på plåten och grädda dem i ungnen tills de får fin färg, man kan behöva röra runt lite med en stekspade någon gång under tiden. Om du inte gillar chili kan du använda t.ex. timjan, eller din favoritkrydda.

Kram

lördag 13 maj 2017

Fiskgryta med saffran. Att vara tyst fast man inte vill.


Hejsan!

Ni som äter LCHF vet precis vad jag pratar om, och det jag nu kommer att ta upp är i många fall känsligt, men så pass viktigt ändå att jag tycker vi ska tala om det. Väldigt ofta läser jag i lchf-grupper jag är med i att man är oroar sig för nära och kära, till och med att närstående går med i gruppen för att lära sig mer om kosten så att de kan hjälpa någon som är sjuk. Och när vi hör från släkt och vänner att de mår dåligt elller har olika åkommor, får vi ibland bita oss i läppen för att inte säga "Men prova LCHF, sluta äta spannmål i alla fall". För vi vet att rätt kost kan hjälpa personen, men för det första har de kanske inte bett om råd och tips, och vi måste respektera deras val likväl som vi vill att de respektera vårt val. Och ofta talar vi inför döva öron, eller så vet vi att skulle vi starta en konflikt om vi skulle försöka tipsa om något. Så vi är tysta och ser på när de fortsätter att försämra sina tillstånd, och vi lider! Det är själklart svårt att se på och inte kunna hjälpa de man älskar.

Sen är inte alla så intresserade av hälsa och kost. En del bryr sig förvånadsvärt lite om sin hälsa, och väldigt många tror på gamla osanna hälsorön från förr och har svårt att tänka nytt. Jag försöker att inte diskutera, men berättar gärna om någon frågar, lyckligtvis är jag och min man förskonade från kritik om vår lchf-kost, som tyvärr många andra får kommentarer om.

När jag tycker det är jobbigt att inte kunna hjälpa, tröstar jag mig med att förhoppningsvis / förmodligen kommer information komma till dessa människor på ett eller annat sätt, kanske någon annan de litar på sprider kunskapen, de kanske läser någon studie, ser på tv, eller får råd av läkare. Man vill förstås att informationen ska komma till personen tidigare, och hoppas att det inte ska vara för sent, något som Mats Lindgren sorgligt fick erfara.

Den här fiskgrytan gjordes fettsnål för att passa mina middagsgäster, men jag rekommenderar att göra en aioli att servera till, det gör man enkelt genom att mixa med två vitlöksklyftor i den egna majonnäsen.




Fiskgryta med saffran

Ca 1kg fisk. Vilken fisk du vill, jag hade torsk och chumlax som är vildfångad.
1 fänkål
2 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 paprikor
1 ask cocktailtomater, jag tycker romanticatomater har mest smak.
2 burkar krossade tomater
2 kuvert saffran (1g)
1 citron (alt vitt vin)
1 dl buljong (valfritt)
1/2 tsk sardellcreme
Grovmalen svartpeppar
Hackad dill
3 dl vatten
Smör

Sätt på ugnen på 200°. Lägg rensade och delade paprikor och cocktailtomater i en ugnsform och grädda tills de fått färg och blivit "grillade". Ta fram en stor kastrull och smält smör däri, stek hackad lök och vitlök mjuk, häll i saffran och stek med på slutet. Tillsätt krossade tomater, buljong, vatten, citronsaft, tunt skivad fänkål, de grillade grönsakerna, sardellcreme och peppar. Koka ihop alltsammans, lägg sedan i fiskbitar och späd med mer vatten om du behöver och koka upp igen, när fisken är kokt (det går fort) släng i en stor näve hackad dill innan servering.

Kram

söndag 23 april 2017

Tager vad man haver chili. Leva utan sug.


Hejsan!

Det har varit påsk och förmodligen tänker många att den äntligen är över. Frestelser finns överallt och vare sig vi faller eller ej så tar det på krafterna. Jag har striktat till mig senaste veckan för att bli av med suget.

Suget! Jag vet att jag skrivit om det förut, men eftersom jag lever med sockerberoende är det här lika viktigt för mig nu och varje dag i resten av mitt liv, för mig har suget tidigare varit konstant, och resulterat i överätning/matmissbruk och övervikt, fel kost har dessutom gynnat suget. När jag började med LCHF märkte jag hur suget började försvinna, en underbar lugn känsla av att vara nöjd infann sig, först då kunde jag analysera vilken enorm plats suget hade tagit i mitt liv. För mig är suget en stress, något som ligger och retar i kroppen hela tiden, och man har svårt att tänka på något annat än att stoppa något i munnen, ofta gick större delen av dagen åt att tänka på vad och när jag skulle äta nästa gång. När jag fick veta hur det kändes att inte ha den stressen blev jag lugn och lycklig, och kände mig fri.

När jag inte har sug och äter tillräckligt med mat och fett, kan jag gå lång tid utan att äta, då märker jag att det är andra människor som är först med att säga exempelvis "Nu är det väl dags att äta lunch?". Jag behöver inte heller den där frukten eller kaffebrödet på eftermiddagen som de människorna måste ha. Det är väldigt svårt att beskriva hur bra det här känns för någon som inte varit med om det.

Ni som följt mig vet att jag ätit liberalt under graviditeten och även nu när jag är en mjölkmaskin. Men tyvärr triggar det liberala levernet sockerberoendet, och när jag känner sug igen blir jag irriterad och risken är stor att jag får återfall. Därför har jag nu tagit bort triggers så gott det går, jag kommer nu sluta med nötter och bär, nästa steg är grädde, men inte än för jag använder vispad grädde när suget blir övermäktigt. Det är mycket effektivt, man orkar bara några skedar, sen mår man nästan illa och kan inte äta något mer.

Jag kommer inte sluta med mejeriprodukter helt och hållet, men försöka minska mängden och välja bättre mejerier som smör och ost. Jag kommer förstås inte sluta äta grönsaker, som jag sa tidigare kommer jag fortsätta att äta så mycket jag vill, men av rätt mat, och öka fettet. Så kommer jag förmodligen att ha mindre sug i framtiden.

Den här chiligrytan kom till av att jag sett ett recept i en tidning, men inte skrivit upp ingredienserna när jag handlade. Jag fick helt enkelt improvisera med det jag hade hemma och det blev riktigt bra.





Tager vad man haver chili

1 kg högrev
Smör
3 st chilifrukter
2 gula lökar
2 burkar krossade tomater
Ca 2 dl buljong (välj en med så lite tillsatser som möjligt, jag gör egen och har i frysen)
2 msk rödvinsvinäger
1 msk oregano
1 1/2 tsk spiskummin
Salt och grovmalen svartpeppar

Dela högreven i bitar och stek dem i smör bara så de får stekyta. Tag fram en gryta och häll i högrevsbitarna och alla ingredienserna, koka upp och låt småputtra i minst två timmar, gärna 3 timmar, se upp så det inte kokar torrt, man kan behöva späda med mer vatten under tiden.

Jag serverade hackad persilja, grön sparris och gräddfil till grytan, smaklig måltid!

Kram 


lördag 1 april 2017

Köttbullar i champinjonsås. Att sluta vikthärja.


Hejsan!

För en tid sedan läste jag ett inlägg skrivet av Martina Johansson, och höll verkligen med henne och den personen hon skriver om, även jag har märkt att stress över vikten och över vad man äter har en negativ påverkan på viktnedgången. När jag blev gravid började jag äta en mer liberal variant av lchf, med liberal menar jag mer av grönsaker, mejeriprodukter och lite nötter och bär, jag äter fortfarande liberalt och räknar ingenting. Och med graviditeten slutade jag bry mig om vad jag vägde och om jag gick upp i vikt, och nu ska jag producera bröstmjölk så jag fortsätter på samma bana.

Det var superskönt och befriande att sluta tänka på vikten, och jag har alltid tyckt det varit så skönt att slippa räkna/väga när man äter lchf, och nu brydde jag mig ännu mindre om mängden mat och kolhydrater, jag har frossat och varit mätt och glad.
Det enda är att liberal lchf är inte bra när man är sockerberoende - mejeriprodukter, nötter och bär triggar sockermonstret, så jag har trillat ner i sockerträsket lite för många gånger tycker jag, men har snabbt försökt komma på banan igen. Om man vill räkna/väga och inte har något problem med att det stressar en, kan man självklart fortsätta med det, nu talar jag om mig.

Trots liberal lchf och sockeråterfall har jag hållit min vikt väldigt bra genom hela graviditeten och inte svullnat upp något, magen sjönk ihop snabbt efter födseln och jag har varit glad och överraskad över att ha hållit min vikt. Så min teori är att när jag stressade och viktnojade mindre, hände det saker med vikten. Så jag fick ju vatten på min kvarn när jag läste hennes blogg, då borde ju allt vara frid och fröjd då.

Så varför börjar min sjuka hjärna då direkt grubbla på hur jag ätit? Vad jag ätit? Hur mycket jag ätit senaste tiden? Jo, för att veta vad det är som fungerat så bra, jag gick och tänkte så några timmar innan jag insåg vad jag höll på med och kände mig helt sjuk i huvudet, det var ju att jag slutat tänkt på sånt som var bra! Suck! Jag insåg hur snabb man är med att försöka skapa ett recept på hur man ska äta, för att sen följa sitt sätt, istället för att bara vara sig själv. Äter man bra mat=LCHF, så behöver man inte oroa sig längre, det gäller bara att få hjärnan att fatta det med.

Man lär sig hela tiden att man håller på med ett visst tankemönster, som man la till sig med någon gång för länge sen, och det gäller att hitta det där lilla glappet innan man tänker tanken, och stoppa sig själv. The gap kallade vår mindfulnessinstruktör det ögonblicket precis innan man tänker det där dumma tankarna som kommer på autopilot, och med träning kan man hinna bryta tankemönstret. Det var absolut inget fel på Martina Johanssons inlägg, jag tycker mycket om hennes blogg och böcker. Det var min reaktion som var irriterande och oväntad.

Det enda jag egentligen behöver vara observant på är att inte bli alltför liberal, då trillar jag i sockerträsket igen. De här köttbullarna kan jag frossa i i alla fall, de blev supergoda i såsen och det var lätt att äta för mycket.



Köttbullar i champinjonsås

1 kg nötfärs
2 ägg
2 tsk dijonsenap
Salt och grovmalen svartpeppar
Chilipulver efter smak, jag tog ett par stänk med burken.
15 champinjoner
5 dl vispgrädde
1 msk glutenfri soja
Smör

Blanda ihop nötfärs, ägg, dijonsenap, chilipulver, salt och peppar, forma köttbullar och stek dem i smör, lägg sedan upp köttbullarna på en tallrik. Skiva champinjonerna och stek dem i samma stekpanna, slå på grädden och krydda med svartpeppar och glutenfri soja, puttra ihop lite och lägg i köttbullarna, puttra ihop alltsammans tills såsen tjocknar lite. Jag serverade med kokt blomkål och broccoli. Mums!

Kram 

onsdag 15 mars 2017

Olles goda champinjon- och löksås. Förlossningsberättelse del två.


Hejsan!

Tack kära ni för alla fina kommentarer på senaste blogginlägget, rörande hur mycket ni bryr er och ni värmer hela den här lilla familjens hjärtan! Ledsen att det tagit så lång tid för del två att komma, jag skriver med min lilla son Roland på ena armen, det blir en mening här och där.

Jag avslutade Förlossningsberättelse del 1 med att vi bodde en natt på neonatalavdelningen med vår son, han hade luftstöd och sondmatning i näsan, EKG-elektroder på bröstet, allting mättes, kollades och allting togs bort dagen efter förlossningen, vår son mådde så bra att de behövdes inte längre. På ronden förklarade läkaren för mig att söta gossen Nyrén klarat sig mycket bra, och att i vanliga fall brukar man behöva kylbehandla nyfödda som fötts utan att andas, för att förhindra hjärnskador, det hade inte behövts med Roland. Vi fick flytta till BB, och fick vårt tredje rum på Huddinge sjukhus.

Nu kunde vi äntligen slappna av, nja! Ja, vi behövde inte oroa oss för Roland längre. Men vi var ständigt påpassade av barnmorskor, de var supergulliga, men de kom in på rummet lite nu och då för att kolla mitt blodtryck, klämma på min mage, prata om något, göra olika tester med Roland. Givetvis är det normalt när man befinner sig på bb/sjukhus, men det var lite synd att de inte kunde säga ungefärliga tider de skulle komma, eller vad som skulle hända, då skulle vi kunnat vara lite mer förberedda och klara när de kom.  Det var nästan komiskt hur de alltid lyckades komma in på rummet precis när vi hämtat oss en kopp kaffe, eller sent på kvällen när vi höll på att borstade tänder och skulle lägga oss. Ett larvigt problem egentligen, men efter fyra dagar håller man på att bli lite tokig på hur planeringen fungerar på avdelningen. Hur som helst, jag skrev det här i kolumnen förslag på förbättringar i deras frågeformulär innan vi for.

På grund av att Roland hade en tuff start i livet, fick han mjölkersättning för att snabbt få upp energinivåerna, först genom sondmatning och sen av oss med hjälp av en liten medicinkopp i plast. Barnmorskan visade hur mycket vi skulle ge, hur och var den fanns att hämta. Trots att jag och Roland kommit igång med amningen en dag för sent, gick det jättefint från start, så vi varvade ersättning och amning om vart annat dagarna på bb. När vi på måndag morgon vägde Roland innan hemgång, hade han gått ner strax över 10 procent, barnmorskan tittade frågande på oss och frågade om vi inte hade gett mjölkersättning. "Jo, precis som du sagt!" svarade vi, då kom det fram att vi skulle ha ökat dosen ersättning för varje dag, men det hade hon glömt att säga till oss. Hon bad om ursäkt, men då var skadan redan skedd. Roland hade gått ner onödigt mycket och hon hade fått oss att känna oss dumma och dåliga. Sen sa hon att vi kanske skulle få stanna en natt till, då brast det för mig!

Jag böjde gråta, jag var hormonstinn, trött och helt enkelt känslosam av dramatisk förlossning samt trött på att vistas på sjukhus, jag ville bara hem! Barnmorskan förstod då att det förmodligen var bäst för mig att vi fick åka hem, mot att vi fick komma tillbaka morgonen efter och väga Roland igen. Äntligen skulle vi få åka hem, vi svängde förbi Apoteket och laddade upp med ersättning, och Roland sov igenom första bilresan i livet. Vi hade fått ett matschema av barnmorskan på hur mycket ersättning vi skulle ge, jag insåg att det skulle bli en faslig massa koppar när vi skulle öka mängden, och frågade "Hur vi gör då?". Barnmorskan svarade att då kan ni ta hjälp av en nappflaska.

Att komma hem var helt underbart, vi gav ersättning och ammade om vart annat, resten av tiden satt vi med ett fånigt leende och såg på vår älskade Roland. Dagen efter for vi till Huddinge och vägde Roland igen, och viktkurvan hade vänt uppåt igen, tjohoooo! Vi kunde fara hem igen, men vi skulle fortsätta med ersättningen ett tag till. Dosen blev snabbt så hög så det var enklare att ge den i flaska, Roland gillade flaskan också, maten kom väldigt snabbt och enkelt i den, och det var just det som var problemet! Efter ett par dagar märkte jag hur Roland blev mer och mer frustrerad och förvirrad vid bröstet, han hade glömt hur man ammade. Jag blev förkrossad, jag som varit så oerhört glad över att kunna amma, att ha bröstmjölk, och ingen ersättning är lika nyttig som bröstmjölken heller.

Jag grät floder, trött och hormonell satt jag med en frustrerad, skrikande och hungrig Roland i min famn, mina bröst sprängfyllda med bröstmjölk till ingen nytta, och jag kändes mig arg, ledsen och lurad. Jag hade en tid på mödravården, jag hade knappt sovit den natten, mest försökt mata Roland gråtandes, på mödravården räckte det med att de frågade om förlossningen och hur det gick hemma, så började jag gråta. När jag förklarat sa den underbara sköterskan "Men Linda, det här måste du få hjälp med! Vi bokar en tid hos experterna på amningsgruppen på Huddinge.", hon ringde dem och fixade en tid åt mig direkt, och jag kände mig lite bättre. Jag vill lägga till att personalen jag träffat på min mödravård/BVC har alla varit fantastiskt trevliga och gulliga, och jag inser hur viktigt det är då man är orolig och osäker i första graviditeten, värdesätter det mycket.

Vi kom till amningsgruppen i Huddinge, träffade ännu en jättegullig barnmorska, vi vägde Roland, och han hade lyckligtvis gått upp i vikt. Jag berättade hela historian om förlossningen och amningen och grät igen, hon förstod mig och föreslog att jag provade amningsnapp, en mjuk plastnapp som är formad som en bröstvårta. Man fuktar den med vatten och sätter fast den med ett vakuum över sin egen bröstvårta.
Jag fick testa där direkt, och det fungerade! Helt underbart, jag gick därifrån med nytt hopp om amningen.

Vi ammade på med amningsnappen och gick jättebra så länge amningsnappen satt på, det var nämligen ett himla trixande med att få den att sitta kvar då Roland ofta slog bort den med handen eller munnen. Efter två dagar och många frustrerade försök att få den att sitta fast, erbjöd jag min bröstvårta direkt, och han tog den och ammade jättefint, jag trodde knappt det var sant! Jag ville inte tro att det skulle fortsätta att fungera så snabbt, men faktiskt har vi fortsatt att amma au naturell sedan dess, tjohoooo!

Och ammar är det vi gör! Äter, sover, byter blöja. Roland äter som en liten häst, och då äter jag väl som ett sto. Att producera bröstmjölk kräver sin energi! Ända sedan förlossningen har jag haft en enorm aptit, och förstås ätit LCHF. På Huddinge sjukhus tackade vi vänligt nej när mattanten kom och erbjöd matmenyn, först åt vi av maten jag förberett innan till förlossningsdagarna, sen for min man hem och lagade mat som vi kunde förvara i kylskåp på sjukhuset. Bland annat åt vi revbensspjäll med en fantastisk god sås som Olle gjort, och den är så enkel att göra också.

Det här blev visst en novell också, tack för att du orkat läsa.

(På bilden severades såsen till köttfärsbiffar med kokt blomkål och tomater)


Olles champinjon- och löksås 

2 gula lökar
Ca 10 champinjoner
Smör
5 dl vispgrädde
salt och grovmalen svartpeppar

Hacka lök, och skiva champinjonerna, stek dem sedan i smör och krydda. Slå på vispgrädden och låt puttra på medelvärme, när såsen tjocknat är den klar. Avnjuts till kött, fisk, fågel, skaldjur, ägg eller vad du vill.



Kram

lördag 25 februari 2017

Vitkålspasta med köttfärssås. Vi har fått en son, min förlossning del 1


Hejsan!

Jag har äntligen fött vårt barn, en underbar son! Han föddes den 10:e februari på eftermiddagen, och sedan dess har jag knappt haft möjlighet att skriva här, blir en mening här och där när sonen sover och jag inte behöver sova. Vi är så lyckliga, men det blev en jobbig början både för oss föräldrar och vår son, tänkte dela med mig utav mina upplevelser om förlossningen, BB-vistelse och hur man väljer att äta rätt på sjukhus.

Torsdagen den 9:e februari gick mitt vatten på morgonen, jag tyckte att det hade en konstig färg, den var grön/gul/brun i färgen, jag googlade på det, och det kunde betyda att barnet hade bajsat i fostervattnet. Jag ringde förlossningen på Huddinge sjukhus, de sa att det behövde kontrollera om det var så, och att vi skulle komma in till specialistmödravården samma morgon, min man kom hem och hämtade mig, bb- väskan och LCHF-maten jag hade förberett i frysen. Där konstaterades att barnet hade bajsat i fostervattnet, men att jag inte var så långt gången, de tyckte det var bäst att jag stannade kvar ändå och sattes igång så småningom. Vi fick ett rum där, mina förvärkar hade startat och de sa på kvällen att jag och skulle få komma till förlossningen och sättas igång. Vi plockade ihop våra saker sent på kvällen, och vid tolv-tiden kom en läkare från förlossningen, hon kontrollerade hur pass öppen jag var, jag hade inte öppnat mig så mycket som hon ville så hon tyckte jag skulle vila under natten och sättas igång fredag morgon istället. Det blev en stor besvikelse för mig, på grund av vad de sagt innan. Jag var jättesliten, hade ont och hade inte behövt packa ihop våra saker om vi inte fått besked om att flytta.

De gav mig två Citodon att sova på och vi försökte sova, den natten drömde jag mardrömmar och galna drömmar, vaknade flera gånger, hade frossa och skakade som ett asplöv, när jag vaknade på morgonen mådde jag illa. Jag tålde uppenbarligen inte Citodon. Äntligen fick vi flytta över till förlossningen och jag sattes igång. De riktiga värkarna kom och förlossningen startade, den blev långdragen, men jag klarade mig med lustgas som var min önskan. Klockan 16:39 föddes till slut vår son, jag såg ryggen på honom och att de var på väg att klippa navelsträngen direkt, jag sa att vi vill gärna att ni väntar tre minuter innan ni klipper! Läkaren tvekade och frågade en kollega "Ska vi vänta?". "Nej!". De klippte direkt, sen sprang de ut med honom, min man följde med dem. Jag fick inte se honom och inte hålla honom.

Jag blev förstås livrädd, nu när jag skriver har jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag frågade "Hur är det med barnet?", "Har det hänt något?". De undvek alla att säga för mycket, de sa bara att de skulle ta reda på det så fort som möjligt. En otroligt rar lite äldre/erfaren barnmorska gick för att höra, och jag fick ligga kvar i förlossningssängen, rädd och ledsen medan de kollade mitt underliv efter skador. Barnmorskan kom tack och lov tillbaka fort och sa "Vet du, du har fått en jättestark liten son! Han hade fostervatten i lungor och mage och andades inte när han kom ut, men nu skriker han för fullt när de behandlar honom.".

Då kunde jag andas ut, och tröstade mig med att min man var med honom. Läkaren och barnmorskorna tog hand om mig och var helt underbara, kändes som vi var goda vänner, tror de tog sig lite extra tid med mig på grund av situationen. Efter en stund rullades min man in i en rullstol med bar överkropp, och i en kroppsstrumpa satt vår son hud mot hud mot Olles bröst. De var så fina, jag kunde fortfarande inte röra vid dem då jag var tvungen att ligga kvar i sängen och bli behandlad. Olle och sonen kom till neonatalavdelningen, och allt gick bra för vår son. De kopplade in luftstöd och sondmatning i näsan, ekg-elektroder, och kontroll av syresättning, och alla kurvorna såg bra ut.

När jag blivit klar och tagit igen mig lite, kom barnmorskan in med kaffe och smörgåsar till mig, jag hade förklarat att jag hade egen mat med mig, men hon ville severa mig i alla fall. Och jag åt upp pålägg på smörgåsarna, sallad med ost och gurka och det var fantastiskt gott! Sen åt jag ett par dubbla ostplättar med ost emellan, vrålhungrig efter förlossningen då jag hade haft svårt att både äta och dricka på grund av värkarna.

Sen kom Olle och berättade allt som hänt med vår son. Sen fick jag äntligen komma till neonatalavdelningen och se honom, och fick hålla honom, en obeskrivlig känsla!
Han är bedårande och stark, det finaste som finns! Där låg han med luftstöd och sondmatning i näsan, ekg-elektroder på bröstet och syreupptagningsskoll, men den finaste som finns, söta gossen Nyrén som neonatal-läkaren kallade honom på ronden.

Vi fick fick sen bo en natt där på neonatalavdelningen med sonen, tackade nej till sjukhusmaten igen och vi åt mina pizzarullar till middag och sen kunde vi sova en välbehövlig natt, trygga med att personalen tog hand om vår son utanför rummet.

Eftersom vi fick stanna kvar fyra dagar på Huddinge sjukhus fick Olle, min man, åka hem och hämta/laga mer mat, den här rätten fanns färdig i kylen för det blev så mycket när jag lagade, och var smaskens på sjukhuset.

   

                              Vår lille Roland


Vitkålspasta med köttfärssås 
Det här blir mycket mat, gör matlådor.

1/2 vitkålshuvud
Salt
Smör

800g nötfärs
Smör
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
10 champinjoner
4 msk tomatpuré
1 burk krossade tomater + 1 burk vatten
Salt och grovmalen svartpeppar
1 msk oregano
1 tsk timjan
1/2 chilipulver

Strimla vitkålen med en kniv eller i en apparat, koka i saltat vatten tills kålen är mjuk, tar ca 30 minuter. Sila av vattnet och tillsätt smör och blanda in i vitkålen tills smöret är smält.

Hacka lök, vitlök och strimla champinjonerna, fräs på köttfärsen i smör i en rymlig gryta (gärna gjutjärn), tillsätt grönsakerna och kryddorna och fräs lite till. Tillsätt tomatpurén, krossade tomater och vatten och blanda ihop, låt allt puttra ihop ca 20 minuter.

Servera med vitkålspastan och njut.

Kram 

söndag 5 februari 2017

Citronkokostoppar utan sötning


Hejsan!

Idag är det 5:e februari och beräknad födsel av vårt efterlängtade barn, men vår lilla varelse vill fortsätta leva i sitt lilla universum ett tag till. Jag hoppas att något händer snart så jag slipper bli igångsatt.

Idag kommer svärföräldrarna på besök och fikar, så då tyckte jag det var dags att baka en liten kaka. Det här receptet är inte mitt eget, grundreceptet finns på baksidan av förpackningen av kokosflingor från en viss butik, men jag bakar dem naturligtvis utan socker eller sötning. Jag lägger inte ut grundreceptet här för det kan ni söka själva om ni vill ha en kolhydratfälla.

En gång när jag bakade dessa tillsatte jag Nutriavans fantastika lemoncurd, också den gör jag utan sötning och jag använder normalsaltat smör och de blev så mycket godare, så nu gör jag alltid så om jag bakar dem. Ett tips när ni bakar dessa är att bevaka att de inte gräddas för länge då de blir för smuligt och faller isär.



Citronkokostoppar 
                                                                            
200g kokosflingor
1 sats lemoncurd (se recept ovan)

Blanda ihop och låt svälla tio minuter, forma kokostoppar, jag gör ganska små toppar, ca 4-5 cm i diameter. Grädda på bakpappersklädd plåt i 175° tills de precis börjar få färg i topparna. Låt svalna och njut!

PS, vill du göra dem utan citron, uteslut citron bara och vispa ägg med smält smör.

Kram