söndag 23 april 2017

Tager vad man haver chili. Leva utan sug.


Hejsan!

Det har varit påsk och förmodligen tänker många att den äntligen är över. Frestelser finns överallt och vare sig vi faller eller ej så tar det på krafterna. Jag har striktat till mig senaste veckan för att bli av med suget.

Suget! Jag vet att jag skrivit om det förut, men eftersom jag lever med sockerberoende är det här lika viktigt för mig nu och varje dag i resten av mitt liv, för mig har suget tidigare varit konstant, och resulterat i överätning/matmissbruk och övervikt, fel kost har dessutom gynnat suget. När jag började med LCHF märkte jag hur suget började försvinna, en underbar lugn känsla av att vara nöjd infann sig, först då kunde jag analysera vilken enorm plats suget hade tagit i mitt liv. För mig är suget en stress, något som ligger och retar i kroppen hela tiden, och man har svårt att tänka på något annat än att stoppa något i munnen, ofta gick större delen av dagen åt att tänka på vad och när jag skulle äta nästa gång. När jag fick veta hur det kändes att inte ha den stressen blev jag lugn och lycklig, och kände mig fri.

När jag inte har sug och äter tillräckligt med mat och fett, kan jag gå lång tid utan att äta, då märker jag att det är andra människor som är först med att säga exempelvis "Nu är det väl dags att äta lunch?". Jag behöver inte heller den där frukten eller kaffebrödet på eftermiddagen som de människorna måste ha. Det är väldigt svårt att beskriva hur bra det här känns för någon som inte varit med om det.

Ni som följt mig vet att jag ätit liberalt under graviditeten och även nu när jag är en mjölkmaskin. Men tyvärr triggar det liberala levernet sockerberoendet, och när jag känner sug igen blir jag irriterad och risken är stor att jag får återfall. Därför har jag nu tagit bort triggers så gott det går, jag kommer nu sluta med nötter och bär, nästa steg är grädde, men inte än för jag använder vispad grädde när suget blir övermäktigt. Det är mycket effektivt, man orkar bara några skedar, sen mår man nästan illa och kan inte äta något mer.

Jag kommer inte sluta med mejeriprodukter helt och hållet, men försöka minska mängden och välja bättre mejerier som smör och ost. Jag kommer förstås inte sluta äta grönsaker, som jag sa tidigare kommer jag fortsätta att äta så mycket jag vill, men av rätt mat, och öka fettet. Så kommer jag förmodligen att ha mindre sug i framtiden.

Den här chiligrytan kom till av att jag sett ett recept i en tidning, men inte skrivit upp ingredienserna när jag handlade. Jag fick helt enkelt improvisera med det jag hade hemma och det blev riktigt bra.





Tager vad man haver chili

1 kg högrev
Smör
3 st chilifrukter
2 gula lökar
2 burkar krossade tomater
Ca 2 dl buljong (välj en med så lite tillsatser som möjligt, jag gör egen och har i frysen)
2 msk rödvinsvinäger
1 msk oregano
1 1/2 tsk spiskummin
Salt och grovmalen svartpeppar

Dela högreven i bitar och stek dem i smör bara så de får stekyta. Tag fram en gryta och häll i högrevsbitarna och alla ingredienserna, koka upp och låt småputtra i minst två timmar, gärna 3 timmar, se upp så det inte kokar torrt, man kan behöva späda med mer vatten under tiden.

Jag serverade hackad persilja, grön sparris och gräddfil till grytan, smaklig måltid!

Kram 


lördag 1 april 2017

Köttbullar i champinjonsås. Att sluta vikthärja.


Hejsan!

För en tid sedan läste jag ett inlägg skrivet av Martina Johansson, och höll verkligen med henne och den personen hon skriver om, även jag har märkt att stress över vikten och över vad man äter har en negativ påverkan på viktnedgången. När jag blev gravid började jag äta en mer liberal variant av lchf, med liberal menar jag mer av grönsaker, mejeriprodukter och lite nötter och bär, jag äter fortfarande liberalt och räknar ingenting. Och med graviditeten slutade jag bry mig om vad jag vägde och om jag gick upp i vikt, och nu ska jag producera bröstmjölk så jag fortsätter på samma bana.

Det var superskönt och befriande att sluta tänka på vikten, och jag har alltid tyckt det varit så skönt att slippa räkna/väga när man äter lchf, och nu brydde jag mig ännu mindre om mängden mat och kolhydrater, jag har frossat och varit mätt och glad.
Det enda är att liberal lchf är inte bra när man är sockerberoende - mejeriprodukter, nötter och bär triggar sockermonstret, så jag har trillat ner i sockerträsket lite för många gånger tycker jag, men har snabbt försökt komma på banan igen. Om man vill räkna/väga och inte har något problem med att det stressar en, kan man självklart fortsätta med det, nu talar jag om mig.

Trots liberal lchf och sockeråterfall har jag hållit min vikt väldigt bra genom hela graviditeten och inte svullnat upp något, magen sjönk ihop snabbt efter födseln och jag har varit glad och överraskad över att ha hållit min vikt. Så min teori är att när jag stressade och viktnojade mindre, hände det saker med vikten. Så jag fick ju vatten på min kvarn när jag läste hennes blogg, då borde ju allt vara frid och fröjd då.

Så varför börjar min sjuka hjärna då direkt grubbla på hur jag ätit? Vad jag ätit? Hur mycket jag ätit senaste tiden? Jo, för att veta vad det är som fungerat så bra, jag gick och tänkte så några timmar innan jag insåg vad jag höll på med och kände mig helt sjuk i huvudet, det var ju att jag slutat tänkt på sånt som var bra! Suck! Jag insåg hur snabb man är med att försöka skapa ett recept på hur man ska äta, för att sen följa sitt sätt, istället för att bara vara sig själv. Äter man bra mat=LCHF, så behöver man inte oroa sig längre, det gäller bara att få hjärnan att fatta det med.

Man lär sig hela tiden att man håller på med ett visst tankemönster, som man la till sig med någon gång för länge sen, och det gäller att hitta det där lilla glappet innan man tänker tanken, och stoppa sig själv. The gap kallade vår mindfulnessinstruktör det ögonblicket precis innan man tänker det där dumma tankarna som kommer på autopilot, och med träning kan man hinna bryta tankemönstret. Det var absolut inget fel på Martina Johanssons inlägg, jag tycker mycket om hennes blogg och böcker. Det var min reaktion som var irriterande och oväntad.

Det enda jag egentligen behöver vara observant på är att inte bli alltför liberal, då trillar jag i sockerträsket igen. De här köttbullarna kan jag frossa i i alla fall, de blev supergoda i såsen och det var lätt att äta för mycket.



Köttbullar i champinjonsås

1 kg nötfärs
2 ägg
2 tsk dijonsenap
Salt och grovmalen svartpeppar
Chilipulver efter smak, jag tog ett par stänk med burken.
15 champinjoner
5 dl vispgrädde
1 msk glutenfri soja
Smör

Blanda ihop nötfärs, ägg, dijonsenap, chilipulver, salt och peppar, forma köttbullar och stek dem i smör, lägg sedan upp köttbullarna på en tallrik. Skiva champinjonerna och stek dem i samma stekpanna, slå på grädden och krydda med svartpeppar och glutenfri soja, puttra ihop lite och lägg i köttbullarna, puttra ihop alltsammans tills såsen tjocknar lite. Jag serverade med kokt blomkål och broccoli. Mums!

Kram 

onsdag 15 mars 2017

Olles goda champinjon- och löksås. Förlossningsberättelse del två.


Hejsan!

Tack kära ni för alla fina kommentarer på senaste blogginlägget, rörande hur mycket ni bryr er och ni värmer hela den här lilla familjens hjärtan! Ledsen att det tagit så lång tid för del två att komma, jag skriver med min lilla son Roland på ena armen, det blir en mening här och där.

Jag avslutade Förlossningsberättelse del 1 med att vi bodde en natt på neonatalavdelningen med vår son, han hade luftstöd och sondmatning i näsan, EKG-elektroder på bröstet, allting mättes, kollades och allting togs bort dagen efter förlossningen, vår son mådde så bra att de behövdes inte längre. På ronden förklarade läkaren för mig att söta gossen Nyrén klarat sig mycket bra, och att i vanliga fall brukar man behöva kylbehandla nyfödda som fötts utan att andas, för att förhindra hjärnskador, det hade inte behövts med Roland. Vi fick flytta till BB, och fick vårt tredje rum på Huddinge sjukhus.

Nu kunde vi äntligen slappna av, nja! Ja, vi behövde inte oroa oss för Roland längre. Men vi var ständigt påpassade av barnmorskor, de var supergulliga, men de kom in på rummet lite nu och då för att kolla mitt blodtryck, klämma på min mage, prata om något, göra olika tester med Roland. Givetvis är det normalt när man befinner sig på bb/sjukhus, men det var lite synd att de inte kunde säga ungefärliga tider de skulle komma, eller vad som skulle hända, då skulle vi kunnat vara lite mer förberedda och klara när de kom.  Det var nästan komiskt hur de alltid lyckades komma in på rummet precis när vi hämtat oss en kopp kaffe, eller sent på kvällen när vi höll på att borstade tänder och skulle lägga oss. Ett larvigt problem egentligen, men efter fyra dagar håller man på att bli lite tokig på hur planeringen fungerar på avdelningen. Hur som helst, jag skrev det här i kolumnen förslag på förbättringar i deras frågeformulär innan vi for.

På grund av att Roland hade en tuff start i livet, fick han mjölkersättning för att snabbt få upp energinivåerna, först genom sondmatning och sen av oss med hjälp av en liten medicinkopp i plast. Barnmorskan visade hur mycket vi skulle ge, hur och var den fanns att hämta. Trots att jag och Roland kommit igång med amningen en dag för sent, gick det jättefint från start, så vi varvade ersättning och amning om vart annat dagarna på bb. När vi på måndag morgon vägde Roland innan hemgång, hade han gått ner strax över 10 procent, barnmorskan tittade frågande på oss och frågade om vi inte hade gett mjölkersättning. "Jo, precis som du sagt!" svarade vi, då kom det fram att vi skulle ha ökat dosen ersättning för varje dag, men det hade hon glömt att säga till oss. Hon bad om ursäkt, men då var skadan redan skedd. Roland hade gått ner onödigt mycket och hon hade fått oss att känna oss dumma och dåliga. Sen sa hon att vi kanske skulle få stanna en natt till, då brast det för mig!

Jag böjde gråta, jag var hormonstinn, trött och helt enkelt känslosam av dramatisk förlossning samt trött på att vistas på sjukhus, jag ville bara hem! Barnmorskan förstod då att det förmodligen var bäst för mig att vi fick åka hem, mot att vi fick komma tillbaka morgonen efter och väga Roland igen. Äntligen skulle vi få åka hem, vi svängde förbi Apoteket och laddade upp med ersättning, och Roland sov igenom första bilresan i livet. Vi hade fått ett matschema av barnmorskan på hur mycket ersättning vi skulle ge, jag insåg att det skulle bli en faslig massa koppar när vi skulle öka mängden, och frågade "Hur vi gör då?". Barnmorskan svarade att då kan ni ta hjälp av en nappflaska.

Att komma hem var helt underbart, vi gav ersättning och ammade om vart annat, resten av tiden satt vi med ett fånigt leende och såg på vår älskade Roland. Dagen efter for vi till Huddinge och vägde Roland igen, och viktkurvan hade vänt uppåt igen, tjohoooo! Vi kunde fara hem igen, men vi skulle fortsätta med ersättningen ett tag till. Dosen blev snabbt så hög så det var enklare att ge den i flaska, Roland gillade flaskan också, maten kom väldigt snabbt och enkelt i den, och det var just det som var problemet! Efter ett par dagar märkte jag hur Roland blev mer och mer frustrerad och förvirrad vid bröstet, han hade glömt hur man ammade. Jag blev förkrossad, jag som varit så oerhört glad över att kunna amma, att ha bröstmjölk, och ingen ersättning är lika nyttig som bröstmjölken heller.

Jag grät floder, trött och hormonell satt jag med en frustrerad, skrikande och hungrig Roland i min famn, mina bröst sprängfyllda med bröstmjölk till ingen nytta, och jag kändes mig arg, ledsen och lurad. Jag hade en tid på mödravården, jag hade knappt sovit den natten, mest försökt mata Roland gråtandes, på mödravården räckte det med att de frågade om förlossningen och hur det gick hemma, så började jag gråta. När jag förklarat sa den underbara sköterskan "Men Linda, det här måste du få hjälp med! Vi bokar en tid hos experterna på amningsgruppen på Huddinge.", hon ringde dem och fixade en tid åt mig direkt, och jag kände mig lite bättre. Jag vill lägga till att personalen jag träffat på min mödravård/BVC har alla varit fantastiskt trevliga och gulliga, och jag inser hur viktigt det är då man är orolig och osäker i första graviditeten, värdesätter det mycket.

Vi kom till amningsgruppen i Huddinge, träffade ännu en jättegullig barnmorska, vi vägde Roland, och han hade lyckligtvis gått upp i vikt. Jag berättade hela historian om förlossningen och amningen och grät igen, hon förstod mig och föreslog att jag provade amningsnapp, en mjuk plastnapp som är formad som en bröstvårta. Man fuktar den med vatten och sätter fast den med ett vakuum över sin egen bröstvårta.
Jag fick testa där direkt, och det fungerade! Helt underbart, jag gick därifrån med nytt hopp om amningen.

Vi ammade på med amningsnappen och gick jättebra så länge amningsnappen satt på, det var nämligen ett himla trixande med att få den att sitta kvar då Roland ofta slog bort den med handen eller munnen. Efter två dagar och många frustrerade försök att få den att sitta fast, erbjöd jag min bröstvårta direkt, och han tog den och ammade jättefint, jag trodde knappt det var sant! Jag ville inte tro att det skulle fortsätta att fungera så snabbt, men faktiskt har vi fortsatt att amma au naturell sedan dess, tjohoooo!

Och ammar är det vi gör! Äter, sover, byter blöja. Roland äter som en liten häst, och då äter jag väl som ett sto. Att producera bröstmjölk kräver sin energi! Ända sedan förlossningen har jag haft en enorm aptit, och förstås ätit LCHF. På Huddinge sjukhus tackade vi vänligt nej när mattanten kom och erbjöd matmenyn, först åt vi av maten jag förberett innan till förlossningsdagarna, sen for min man hem och lagade mat som vi kunde förvara i kylskåp på sjukhuset. Bland annat åt vi revbensspjäll med en fantastisk god sås som Olle gjort, och den är så enkel att göra också.

Det här blev visst en novell också, tack för att du orkat läsa.

(På bilden severades såsen till köttfärsbiffar med kokt blomkål och tomater)


Olles champinjon- och löksås 

2 gula lökar
Ca 10 champinjoner
Smör
5 dl vispgrädde
salt och grovmalen svartpeppar

Hacka lök, och skiva champinjonerna, stek dem sedan i smör och krydda. Slå på vispgrädden och låt puttra på medelvärme, när såsen tjocknat är den klar. Avnjuts till kött, fisk, fågel, skaldjur, ägg eller vad du vill.



Kram

lördag 25 februari 2017

Vitkålspasta med köttfärssås. Vi har fått en son, min förlossning del 1


Hejsan!

Jag har äntligen fött vårt barn, en underbar son! Han föddes den 10:e februari på eftermiddagen, och sedan dess har jag knappt haft möjlighet att skriva här, blir en mening här och där när sonen sover och jag inte behöver sova. Vi är så lyckliga, men det blev en jobbig början både för oss föräldrar och vår son, tänkte dela med mig utav mina upplevelser om förlossningen, BB-vistelse och hur man väljer att äta rätt på sjukhus.

Torsdagen den 9:e februari gick mitt vatten på morgonen, jag tyckte att det hade en konstig färg, den var grön/gul/brun i färgen, jag googlade på det, och det kunde betyda att barnet hade bajsat i fostervattnet. Jag ringde förlossningen på Huddinge sjukhus, de sa att det behövde kontrollera om det var så, och att vi skulle komma in till specialistmödravården samma morgon, min man kom hem och hämtade mig, bb- väskan och LCHF-maten jag hade förberett i frysen. Där konstaterades att barnet hade bajsat i fostervattnet, men att jag inte var så långt gången, de tyckte det var bäst att jag stannade kvar ändå och sattes igång så småningom. Vi fick ett rum där, mina förvärkar hade startat och de sa på kvällen att jag och skulle få komma till förlossningen och sättas igång. Vi plockade ihop våra saker sent på kvällen, och vid tolv-tiden kom en läkare från förlossningen, hon kontrollerade hur pass öppen jag var, jag hade inte öppnat mig så mycket som hon ville så hon tyckte jag skulle vila under natten och sättas igång fredag morgon istället. Det blev en stor besvikelse för mig, på grund av vad de sagt innan. Jag var jättesliten, hade ont och hade inte behövt packa ihop våra saker om vi inte fått besked om att flytta.

De gav mig två Citodon att sova på och vi försökte sova, den natten drömde jag mardrömmar och galna drömmar, vaknade flera gånger, hade frossa och skakade som ett asplöv, när jag vaknade på morgonen mådde jag illa. Jag tålde uppenbarligen inte Citodon. Äntligen fick vi flytta över till förlossningen och jag sattes igång. De riktiga värkarna kom och förlossningen startade, den blev långdragen, men jag klarade mig med lustgas som var min önskan. Klockan 16:39 föddes till slut vår son, jag såg ryggen på honom och att de var på väg att klippa navelsträngen direkt, jag sa att vi vill gärna att ni väntar tre minuter innan ni klipper! Läkaren tvekade och frågade en kollega "Ska vi vänta?". "Nej!". De klippte direkt, sen sprang de ut med honom, min man följde med dem. Jag fick inte se honom och inte hålla honom.

Jag blev förstås livrädd, nu när jag skriver har jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag frågade "Hur är det med barnet?", "Har det hänt något?". De undvek alla att säga för mycket, de sa bara att de skulle ta reda på det så fort som möjligt. En otroligt rar lite äldre/erfaren barnmorska gick för att höra, och jag fick ligga kvar i förlossningssängen, rädd och ledsen medan de kollade mitt underliv efter skador. Barnmorskan kom tack och lov tillbaka fort och sa "Vet du, du har fått en jättestark liten son! Han hade fostervatten i lungor och mage och andades inte när han kom ut, men nu skriker han för fullt när de behandlar honom.".

Då kunde jag andas ut, och tröstade mig med att min man var med honom. Läkaren och barnmorskorna tog hand om mig och var helt underbara, kändes som vi var goda vänner, tror de tog sig lite extra tid med mig på grund av situationen. Efter en stund rullades min man in i en rullstol med bar överkropp, och i en kroppsstrumpa satt vår son hud mot hud mot Olles bröst. De var så fina, jag kunde fortfarande inte röra vid dem då jag var tvungen att ligga kvar i sängen och bli behandlad. Olle och sonen kom till neonatalavdelningen, och allt gick bra för vår son. De kopplade in luftstöd och sondmatning i näsan, ekg-elektroder, och kontroll av syresättning, och alla kurvorna såg bra ut.

När jag blivit klar och tagit igen mig lite, kom barnmorskan in med kaffe och smörgåsar till mig, jag hade förklarat att jag hade egen mat med mig, men hon ville severa mig i alla fall. Och jag åt upp pålägg på smörgåsarna, sallad med ost och gurka och det var fantastiskt gott! Sen åt jag ett par dubbla ostplättar med ost emellan, vrålhungrig efter förlossningen då jag hade haft svårt att både äta och dricka på grund av värkarna.

Sen kom Olle och berättade allt som hänt med vår son. Sen fick jag äntligen komma till neonatalavdelningen och se honom, och fick hålla honom, en obeskrivlig känsla!
Han är bedårande och stark, det finaste som finns! Där låg han med luftstöd och sondmatning i näsan, ekg-elektroder på bröstet och syreupptagningsskoll, men den finaste som finns, söta gossen Nyrén som neonatal-läkaren kallade honom på ronden.

Vi fick fick sen bo en natt där på neonatalavdelningen med sonen, tackade nej till sjukhusmaten igen och vi åt mina pizzarullar till middag och sen kunde vi sova en välbehövlig natt, trygga med att personalen tog hand om vår son utanför rummet.

Eftersom vi fick stanna kvar fyra dagar på Huddinge sjukhus fick Olle, min man, åka hem och hämta/laga mer mat, den här rätten fanns färdig i kylen för det blev så mycket när jag lagade, och var smaskens på sjukhuset.

   

                              Vår lille Roland


Vitkålspasta med köttfärssås 
Det här blir mycket mat, gör matlådor.

1/2 vitkålshuvud
Salt
Smör

800g nötfärs
Smör
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
10 champinjoner
4 msk tomatpuré
1 burk krossade tomater + 1 burk vatten
Salt och grovmalen svartpeppar
1 msk oregano
1 tsk timjan
1/2 chilipulver

Strimla vitkålen med en kniv eller i en apparat, koka i saltat vatten tills kålen är mjuk, tar ca 30 minuter. Sila av vattnet och tillsätt smör och blanda in i vitkålen tills smöret är smält.

Hacka lök, vitlök och strimla champinjonerna, fräs på köttfärsen i smör i en rymlig gryta (gärna gjutjärn), tillsätt grönsakerna och kryddorna och fräs lite till. Tillsätt tomatpurén, krossade tomater och vatten och blanda ihop, låt allt puttra ihop ca 20 minuter.

Servera med vitkålspastan och njut.

Kram 

söndag 5 februari 2017

Citronkokostoppar utan sötning


Hejsan!

Idag är det 5:e februari och beräknad födsel av vårt efterlängtade barn, men vår lilla varelse vill fortsätta leva i sitt lilla universum ett tag till. Jag hoppas att något händer snart så jag slipper bli igångsatt.

Idag kommer svärföräldrarna på besök och fikar, så då tyckte jag det var dags att baka en liten kaka. Det här receptet är inte mitt eget, grundreceptet finns på baksidan av förpackningen av kokosflingor från en viss butik, men jag bakar dem naturligtvis utan socker eller sötning. Jag lägger inte ut grundreceptet här för det kan ni söka själva om ni vill ha en kolhydratfälla.

En gång när jag bakade dessa tillsatte jag Nutriavans fantastika lemoncurd, också den gör jag utan sötning och jag använder normalsaltat smör och de blev så mycket godare, så nu gör jag alltid så om jag bakar dem. Ett tips när ni bakar dessa är att bevaka att de inte gräddas för länge då de blir för smuligt och faller isär.



Citronkokostoppar 
                                                                            
200g kokosflingor
1 sats lemoncurd (se recept ovan)

Blanda ihop och låt svälla tio minuter, forma kokostoppar, jag gör ganska små toppar, ca 4-5 cm i diameter. Grädda på bakpappersklädd plåt i 175° tills de precis börjar få färg i topparna. Låt svalna och njut!

PS, vill du göra dem utan citron, uteslut citron bara och vispa ägg med smält smör.

Kram







onsdag 1 februari 2017

Matpaket att ta med till förlossning. Pizzarullar.


Hejsan!

Tiden rullar på och det kan egentligen vara när som helst som jag kan behöva åka in till förlossningen, födsel är beräknad till 5 februari så här går man i väntans tider. Mycket av min tid har gått till att fixa till hemma och grubbla på vad som behövs, i natt drömde jag att jag packade babykläder. Jag har gått med i apoteken, Liberoklubben och Allt för föräldrar för att få startboxar och erbjudanden, av någon anledning känns det som jag missat något och känner mig lite förvirrad. De skickar nu mail till mig med olika information och tips, bland annat bra mat under graviditeten, och det var det vanliga från Livsmedelsverket - tänk på att äta fullkorn, bla bla bla.

Jag tror på att äta en kost som håller blodsockret på en jämn nivå, det tjänar alla på även om man inte har diabetes, inte minst gravida. Jag är alltid lite nojig när mödravården kollar mitt socker, p.g.a. att jag hade lite högt och svängigt socker innan jag började med lchf, men jag har haft jättefina värden: 4.1 och gången efter 3.9. Så det känns väldigt bra.

Vi var på en informationskväll om förlossningen på Huddinge sjukhus, väldigt bra genomgång om allt som kan hända och händer. Sen var vi på en liknande information på mödravården också, så nu har vi väl så bra koll vi kan ha. Vi var även på mamma-/pappagrupp på mödravården där vi också gick igenom förlossningen och vad som händer när vi kommer hem.

Vi har även snappat upp från dessa möten vad för mat som serveras på förlossningen, de talade om att det var viktigt att vi äter mycket energirik mat, och att vi dricker mycket så att vi orkar gå igenom förlossningen, det vi såg på bilder och film var väldigt fina och tjusigt upplagda smörgåsar, pannkakor, saft och juice. För de som går på glukos såg det säkert jättefint och gott ut, men jag och min man blev bekymrade. Jag vill ju hellre ta min energi från fett istället för socker. Vi kollade sedan upp om man kunde ta med sig mat till förlossningen, och det gick bra.

Min plan är att ta med en termos med egen buljong, den ska jag berika med extra smör och celtic salt. Jag antar att jag inte kommer att kunna äta så mycket under själva värkarbetet, så då är buljongen perfekt. Sen har jag gjort Tjockenkockens ostplättar som jag har smör och ännu mera ost på, och så hittade jag på de här pizzarullarna, och nu ligger allt packat i påsar i frysen.





Pizzarullar
(Ungefär samma recept som när man gör blomkålspizza) 

Botten

3 dl riven färsk blomkål
3 dl riven ost
2-3 ägg
Bakplåtspapper

Fyllning

Smör
1 gul lök
1 röd paprika
2 pkt bacon
3 msk tomatpuré
2 msk oregano
Grovmalen svartpeppar
1 dl vatten
Riven ost

Riv ost och blomkål och lägg i en bunke, knäck i två ägg och blanda ihop, blir det för löst och grynigt kan du tillsätta ett ägg till, det ska bli en geggig sammanhängande massa. Ta fram en plåt och klä den med bakplåtspapper, fördela blomkål/ostmassan till en rektangulär botten på plåten, som är ca 1/2 cm tjock. Grädda på 200° men bara tills den precis börjar få lite färg, ta ut plåten och låt svalna.

Finhacka lök, paprika och bacon och stek i smör i en stekpanna, tillsätt kryddor, tomatpuré och vatten, låt allt puttra ihop och tjockna lite. Fördela en sträng av pizzafyllningen på bottnens kortsida (se bild) och sedan riven ost, rulla sedan botten över fyllningen, rulla bara ett varv så botten "låser sig under", jag fick ut tre rullar av min botten. Bli inte nervös om botten spricker lite när man böjar rulla, det fixar till sig när man fortsätter, och smälter ihop under nästa gräddning.

Grädda rullarna i ungnen tills de fått fin färg ca 10-15 min. Ta ut dem och låt dem svalna, skär sedan bitar av rullarna, jag delade mina i tre bitar, men det gör man som man vill med. Perfekt som matsäck, går lätt att värma och kan även ätas kalla. Mums!

Kram 

måndag 23 januari 2017

Stekt fläsk med löksås


Hejsan!

Jag vill be er om en sak som många missar i början när man går över till LCHF, läs innehållsförteckningar! Många stirrar sig blinda på kolhydratmängden/sockermängden och missar totalt tillsatserna som majsstärkelse, potatismjöl, druvsocker, aromämnen o.s.v. o.s.v. Du kanske vill äta dessa, men se då till att göra det medvetet. Jag har märkt att många har väldigt svårt att komma ifrån halvfabrikat, som till exempel färdigkryddade röror/såser och korv. Det kan vara lathet, okunskap eller att man helt enkelt inte bryr sig. Men som vanligt är det bra att man vet vad man stoppar i munnen. Många försvarar sina halvfabrikat med att de ligger lågt i kolhydratmängd, men det är inte kolhydraterna jag talar om nu, det är tillsatserna. Så jag ber er, titta nu endast på innehållet när ni går in på länkarna.

Exempelvis creme fraiche finns i ett antal olika smaker och märken, för inte så länge sen kollade jag upp Skånemejeriers creme fraiche cognac och kantarell efter att en medlem i en Facebookgrupp tipsat om den. Den här personen ville äta tillsatserna, och personen rekommenderade även oss andra att göra det. Den här personen menar förstås inget illa, men jag tycker att det är viktigt ändå att ge information till er som är mottagliga om tillsatserna, för det är inte svårt att leva tillsatsfritt, i alla fall mestadels. En annan vanlig creme fraiche är Arla creme fraiche paprika/chili.

Så kan vi gå över till vår älskade korv, ja, jag har förstått att många verkligen älskar korv och har jättesvårt att släppa taget. Jag själv har aldrig varit så korvtokig, så jag äter nästan inte korv, det enda jag kan sakna är korvstroganoff ibland, och det kan man göra på biff. Sist vi köpte korv var i Säffle förra året, då hittade vi en färsk korv utan tillsatser som vi grillade på campingen på kvällen. Här kan ni kolla in andra korvar, här har vi en med högre kötthalt - ICA extra fin falukorv med 71° kötthalt. Och en annan sorts korv Scan chorizo, sen en Råkorv.

E 250 Natriumnitrit - konserveringsmedel, biprodukt från framställningen av nitrat ur salpeter. Blandas med koksalt, kallat nitritsalt. Omdiskuterat ämne som visat cancereffekt i vissa djurförsök.

E 300 citronsyra/Askorbinsyra. Framställs syntetiskt men finns även naturligt, används som surhetsreglerande medel, antioxidationsmedel och mjölbehandlingsmedel. Vissa kan få allergiska reaktioner.

Modifierad majsstärkelse, precis som det låter är det stärkelse, men den är kemiskt framställd, tycker att den här sidan förklarade det på ett bra sätt.

Potatismjöl = stärkelse.

Socker och druvsocker talar för sig själva.

Fruktkärnmjöl = Stabiliseringsmedel.

Jag vet att jag uppfattas som extrem nu när det gäller tillsatserna, men min tanke är att visa att man kan göra bättre val här, jag kan aldrig säga vad du ska äta. Men jag kan ge tips och förslag på vad man kan välja istället. Försök att alltid välja naturella livsmedel och smaksätt själv, en bra regel är att försöka köpa mat som inte har en innehållsförteckning. Skulle du kunna välja en bit kött istället för korven?

De gamla husmansrätterna är underbara, de längtar man ofta efter och ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag dem. Och många av rätterna går helt utmärkt att äta när man lever LCHF, man tar helt enkelt bort kolhydraterna och äter det gottaste!

Lök innehåller visserligen lite kolhydrater (6,2 g per 100g), men ofta behöver man inte tillsätta mycket lök för att det ska bli mycket smak, därför har jag skrivit 1-3 lökar, du kan även välja att krydda med lite lökpulver och/eller vitlökspulver i såsen. Jag hade rätt mycket lök i såsen, för jag äter liberal lchf nu som gravid.



Stekt fläsk med löksås 

I bit färskt fläsk, (när det är färskt utan tillsatser, säljs det oftast i bit, inte alla butiker har det, men fråga efter det.)
Smör
Salt och grovmalen svartpeppar
1-3 gula lökar
3 dl vispgrädde

Skiva fläsket och krydda, stek i smör tills de får fin färg. Lägg över fläsket på en tallrik och stek hackad lök i samma stekpanna, tillsätt mer smör om det behövs. Stek tills löken är mjuk och börjar få färg, slå sedan på grädden och krydda med salt och peppar. Låt såsen puttra till den tjocknar lite. Servera och njut!

Kram

söndag 8 januari 2017

Baconinlindad parmesankyckling med stuvad vitkål


Hejsan!

Jag har funderat kring några missförstånd som har en tendens att förfölja lchf:are i hälarna. De dyker upp i media, vi läser dem, vi får höra dem av familj och vänner, nya lchf:are kan uttrycka dem på grund av okunskap. De här föreställningarna kan vara rätt irriterande för oss att höra, men jag inser också att vi har en skyldighet att försöka upplysa andra. Så jag tänkte reda ut några av dem här, förhoppningsvis kan det hjälpa någon som oroar sig eller så känner någon igen sig.

Att man äter mer kött än andra

Nej, man tillsätter inte mer kött, man tar bort kolhydraterna och ersätter dem med fett. Det här är en väldigt vanlig föreställning, förmodligen för att köttbiten hamnar mer i fokus när det inte finns en stor hög med potatis brevid. Köttbiten har inte blivit större, men vi har hällt på en stor mängd fett, så därför klarar sig ofta lchf:are på mindre mängd mat längre. Vi vill inte heller överäta, eller få i oss onödigt mycket protein.

Det fins dock vissa undantag, när man börjar med LCHF kan det ofta bli att man äter för stor mängd mat, för man är fortfarande är fettskrämd, och lägger upp lika mycket mat som innan för att bli mätt, efter en period ökar man fettet och kroppen blir nöjd av mindre mängd mat, mättnadshormon kanske ökar, och många lchf:are äter inte lika många mål om dagen längre, jag själv åt två mål om dagen innan jag blev gravid.

När man kör fakir, alltså försöker äta så nära noll kolhydrater man kan, när någon bara äter kött och fett kan någon tro att man äter mer kött än andra. Men är det verkligen mer kött på tallriken? Är det inte bara så att det brukar ligga en hög med ris brevid? Ibland när man äter på buffé kan det vara så att det enda man kan äta där är kött och chark, så då kanske man kommer tillbaka till bordet med en tallrik full med bara kött för att bli mätt. Det enda jag har ökat när det gäller protein är antalet ägg. Jag ser till att äta ägg varje dag för att det är så supernyttigt.

Att vi får näringsbrist

Nej! Vi har vuxit upp med föreställningen att vi måste äta frukt för att det är så nyttigt och näringsrikt. Livsmedelsindustrin och Livsmedelsverket vill också att vi äter mycket frukt, men förutom nyttigheterna i frukt följer det med massor av fruktsocker, jag själv trodde stenhårt på det här. Det många inte vet om, eller inte tänker på är att samma nyttigheter finns i grönsakerna vi äter, men vi slipper då fruktsocker. En del har inte förstått att vi lchf:are äter grönsaker över huvud taget.

Det är faktiskt så att många grönsaker innehåller mer näringsämnen än frukten, och många lchf:are äter mer näringsrikt nu än vad de någonsin ätit förut, och får fantastiska värden. En del säger att de aldrig ätit så mycket grönsaker som nu i hela sitt liv. Och fast man kan trycka upp de här fina värdena under näsan på folk tror de ändå att vi har brister, har risk att få skörbjugg och kommer att dö av allt fett. Suck!

Även här finns ett undantag, när man äter LCHF samlar man inte på sig en massa vätska längre, med vätskan förlorar man även salter och mineraler. Så förutom att dricka mycket behöver vi tillföra salt (mineralrikt havssalt) och ofta magnesium, kanske även andra mineraler beroende på kropp och vad man äter. Men om man tänker på alla mediciner som många kan slänga efter att de börjat med lchf, så är det inte så illa att klara sig med en mineraltablett.

Att kroppen behöver kolhydrater - att hjärnan behöver kolhydrater

Fel och rätt! Men vi behöver inte tillsätta dem. De gram kolhydrater som hjärnan behöver tillverkar din kropp själv. Och även om vi äter strikt LCHF eller till och med fakir, så är det i princip omöjligt att komma ner till noll kolhydrater. Men det är en himla skillnad att äta något som har 78g kolhydrater per 100g (Ris), och att äta något som har 3,1g kolhydrater per 100g (Broccoli). Så inga problem för hjärnan att få de kolhydrater den behöver.






Baconinlindad parmesankyckling med stuvad vitkål 

4 Kycklingfiléer
1 pkt bacon
1 dl riven parmesan
2 äggvitor
1 msk oregano
1/4-1/2 vitkålshuvud
Smör
3 dl Vispgrädde
Grovmalen svartpeppar

Stek kycklingfiléerna i smör bara så de får fin färg på båda sidor, lägg sedan över dem på en skärbräda. Skär vitkålen i bitar och stek i smör och ställ åt sidan. Blanda ihop äggvita, riven parmesan och oregano i en liten skål, skär ett snitt i den tjocka delen av kycklingfileen och skeda in lite Parmesanröra i skåran, vira två baconskivor runt filen, gör likadant med de andra filéerna. Ta fram en gratängform och häll den stekta vitkålen i formen, lägg de baconinlindadade kycklingfiléernapå kålen och slå vispgrädde över. Strö grovmalen svartpeppar över och grädda i ugnen på 200° ca 20 min. Mums! Smaklig måltid.

Kram

söndag 1 januari 2017

Kycklinggryta med saffran


Hejsan!

Jag är tacksam.

Jag vaknar upp på nyårsdagen och känner SMÄRTA, jag har ett förjäkligt sendrag i benet som inte släpper trots att jag tvingar ner foten i golvet. Till slut lossnar det, och det här är förstås en biverkan på min graviditet som jag har lärt mig leva med. Men jag är så tacksam att jag har en så bra graviditet, nu när det bara är drygt en månad kvar börjar jag verkligen känna mig gravid, jag är otymplig och ischiasnerven har vaknat så nu går jag stelt som en gravid också. Men jag ÄR gravid och vi ska få barn!

Senaste tiden och även tidigare har jag läst inlägg från personer som fått utstå gräl, och dumma oförskämda människors åsikter för att de äter LCHF, trots att man mår bättre än någonsin, fått fantastiska värden, går ner i vikt o.s.v., och har gjort ett jätteviktigt hälsoval ska man ändå stå till svars för det. När jag hör och läser om hur anhöriga och bekanta beter sig, kan jag inte undgå att tänka att de är den som tjafsar som har mest problem med sitt sockerberoende och/eller matmissbruk, och när t.ex. partnern slutar att droga, blir hen påmind om sitt eget missbruk och vill inte sluta, så hen försöker vända tillbaka partnern i träsket igen genom hot, tjafs och gräl. Väldigt själviskt och respektlöst, men tyvärr skiner det igenom att det är ett beroende det ofta handlar om.

Jag och min man är väldigt lyckligt lottade, våra familjer, vänner och arbetskamrater har hela tiden varit förstående, och inte ifrågasatt vårt hälsoval. Någon gång ibland märker man att någon tycker något, men de säger inget direkt till oss, och de får tycka i det tysta då.

Jag är och blir då väldigt tacksam att jag och och min man äter LCHF tillsammans, det var han som för ca tre år sen kom hem från läkaren och sa att han tänkte börja med LCHF, min man hade börjat få höga sockervärden och läkaren hade rekommenderat LCHF, min man visste inte då att jag också börjat fundera på LCHF. Sagt och gjort, vi läste på nätet, tog bort de största kolhydratkällorna, bokade in oss på föreläsning med kostdoktorn och Jonas Bergqvist. Nu väger min man 30 kg mindre, jag ca 15kg innan jag blev gravid. Och våra sockervärden är fina. Och vi har inga planer på att sluta.




Kycklinggryta med saffran 

Ca 1 kg kycklingfilé
1 burk kokosmjölk
1 näve hackad persilja
1 lime (skalet)
0,5 g saffran
Salt och peppar
Smör

Dela kyclingfiléerna i bitar och stek dem i smör, bara så att de får lite färg, lägg sedan över dem på en tallrik. Ställ av stekpannan och häll rivet limeskal och saffran däri, häll sedan tillbaka kycklingbitarna i pannan och sätt på plattan igen. Slå på kokosmjölk och rör om lite grann, låt puttra ihop en stund så kycklingen blir klar, hacka persilja och strö över, jag serverade med gurka. Mums!

Kram