Vitkålspasta med köttfärssås. Vi har fått en son, min förlossning del 1

Hejsan!

Jag har äntligen fött vårt barn, en underbar son! Han föddes den 10:e februari på eftermiddagen, och sedan dess har jag knappt haft möjlighet att skriva här, blir en mening här och där när sonen sover och jag inte behöver sova. Vi är så lyckliga, men det blev en jobbig början både för oss föräldrar och vår son, tänkte dela med mig utav mina upplevelser om förlossningen, BB-vistelse och hur man väljer att äta rätt på sjukhus.

Torsdagen den 9:e februari gick mitt vatten på morgonen, jag tyckte att det hade en konstig färg, den var grön/gul/brun i färgen, jag googlade på det, och det kunde betyda att barnet hade bajsat i fostervattnet. Jag ringde förlossningen på Huddinge sjukhus, de sa att det behövde kontrollera om det var så, och att vi skulle komma in till specialistmödravården samma morgon, min man kom hem och hämtade mig, bb- väskan och LCHF-maten jag hade förberett i frysen. Där konstaterades att barnet hade bajsat i fostervattnet, men att jag inte var så långt gången, de tyckte det var bäst att jag stannade kvar ändå och sattes igång så småningom. Vi fick ett rum där, mina förvärkar hade startat och de sa på kvällen att jag och skulle få komma till förlossningen och sättas igång. Vi plockade ihop våra saker sent på kvällen, och vid tolv-tiden kom en läkare från förlossningen, hon kontrollerade hur pass öppen jag var, jag hade inte öppnat mig så mycket som hon ville så hon tyckte jag skulle vila under natten och sättas igång fredag morgon istället. Det blev en stor besvikelse för mig, på grund av vad de sagt innan. Jag var jättesliten, hade ont och hade inte behövt packa ihop våra saker om vi inte fått besked om att flytta.

De gav mig två Citodon att sova på och vi försökte sova, den natten drömde jag mardrömmar och galna drömmar, vaknade flera gånger, hade frossa och skakade som ett asplöv, när jag vaknade på morgonen mådde jag illa. Jag tålde uppenbarligen inte Citodon. Äntligen fick vi flytta över till förlossningen och jag sattes igång. De riktiga värkarna kom och förlossningen startade, den blev långdragen, men jag klarade mig med lustgas som var min önskan. Klockan 16:39 föddes till slut vår son, jag såg ryggen på honom och att de var på väg att klippa navelsträngen direkt, jag sa att vi vill gärna att ni väntar tre minuter innan ni klipper! Läkaren tvekade och frågade en kollega "Ska vi vänta?". "Nej!". De klippte direkt, sen sprang de ut med honom, min man följde med dem. Jag fick inte se honom och inte hålla honom.

Jag blev förstås livrädd, nu när jag skriver har jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag frågade "Hur är det med barnet?", "Har det hänt något?". De undvek alla att säga för mycket, de sa bara att de skulle ta reda på det så fort som möjligt. En otroligt rar lite äldre/erfaren barnmorska gick för att höra, och jag fick ligga kvar i förlossningssängen, rädd och ledsen medan de kollade mitt underliv efter skador. Barnmorskan kom tack och lov tillbaka fort och sa "Vet du, du har fått en jättestark liten son! Han hade fostervatten i lungor och mage och andades inte när han kom ut, men nu skriker han för fullt när de behandlar honom.".

Då kunde jag andas ut, och tröstade mig med att min man var med honom. Läkaren och barnmorskorna tog hand om mig och var helt underbara, kändes som vi var goda vänner, tror de tog sig lite extra tid med mig på grund av situationen. Efter en stund rullades min man in i en rullstol med bar överkropp, och i en kroppsstrumpa satt vår son hud mot hud mot Olles bröst. De var så fina, jag kunde fortfarande inte röra vid dem då jag var tvungen att ligga kvar i sängen och bli behandlad. Olle och sonen kom till neonatalavdelningen, och allt gick bra för vår son. De kopplade in luftstöd och sondmatning i näsan, ekg-elektroder, och kontroll av syresättning, och alla kurvorna såg bra ut.

När jag blivit klar och tagit igen mig lite, kom barnmorskan in med kaffe och smörgåsar till mig, jag hade förklarat att jag hade egen mat med mig, men hon ville severa mig i alla fall. Och jag åt upp pålägg på smörgåsarna, sallad med ost och gurka och det var fantastiskt gott! Sen åt jag ett par dubbla ostplättar med ost emellan, vrålhungrig efter förlossningen då jag hade haft svårt att både äta och dricka på grund av värkarna.

Sen kom Olle och berättade allt som hänt med vår son. Sen fick jag äntligen komma till neonatalavdelningen och se honom, och fick hålla honom, en obeskrivlig känsla!
Han är bedårande och stark, det finaste som finns! Där låg han med luftstöd och sondmatning i näsan, ekg-elektroder på bröstet och syreupptagningsskoll, men den finaste som finns, söta gossen Nyrén som neonatal-läkaren kallade honom på ronden.

Vi fick fick sen bo en natt där på neonatalavdelningen med sonen, tackade nej till sjukhusmaten igen och vi åt mina pizzarullar till middag och sen kunde vi sova en välbehövlig natt, trygga med att personalen tog hand om vår son utanför rummet.

Eftersom vi fick stanna kvar fyra dagar på Huddinge sjukhus fick Olle, min man, åka hem och hämta/laga mer mat, den här rätten fanns färdig i kylen för det blev så mycket när jag lagade, och var smaskens på sjukhuset.

   

                              Vår lille Roland


Vitkålspasta med köttfärssås 
Det här blir mycket mat, gör matlådor.

1/2 vitkålshuvud
Salt
Smör

800g nötfärs
Smör
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
10 champinjoner
4 msk tomatpuré
1 burk krossade tomater + 1 burk vatten
Salt och grovmalen svartpeppar
1 msk oregano
1 tsk timjan
1/2 chilipulver

Strimla vitkålen med en kniv eller i en apparat, koka i saltat vatten tills kålen är mjuk, tar ca 30 minuter. Sila av vattnet och tillsätt smör och blanda in i vitkålen tills smöret är smält.

Hacka lök, vitlök och strimla champinjonerna, fräs på köttfärsen i smör i en rymlig gryta (gärna gjutjärn), tillsätt grönsakerna och kryddorna och fräs lite till. Tillsätt tomatpurén, krossade tomater och vatten och blanda ihop, låt allt puttra ihop ca 20 minuter.

Servera med vitkålspastan och njut.

Kram