Hejsan!
Tack kära ni för alla fina kommentarer på senaste blogginlägget, rörande hur mycket ni bryr er och ni värmer hela den här lilla familjens hjärtan! Ledsen att det tagit så lång tid för del två att komma, jag skriver med min lilla son Roland på ena armen, det blir en mening här och där.
Jag avslutade Förlossningsberättelse del 1 med att vi bodde en natt på neonatalavdelningen med vår son, han hade luftstöd och sondmatning i näsan, EKG-elektroder på bröstet, allting mättes, kollades och allting togs bort dagen efter förlossningen, vår son mådde så bra att de behövdes inte längre. På ronden förklarade läkaren för mig att söta gossen Nyrén klarat sig mycket bra, och att i vanliga fall brukar man behöva kylbehandla nyfödda som fötts utan att andas, för att förhindra hjärnskador, det hade inte behövts med Roland. Vi fick flytta till BB, och fick vårt tredje rum på Huddinge sjukhus.
Nu kunde vi äntligen slappna av, nja! Ja, vi behövde inte oroa oss för Roland längre. Men vi var ständigt påpassade av barnmorskor, de var supergulliga, men de kom in på rummet lite nu och då för att kolla mitt blodtryck, klämma på min mage, prata om något, göra olika tester med Roland. Givetvis är det normalt när man befinner sig på bb/sjukhus, men det var lite synd att de inte kunde säga ungefärliga tider de skulle komma, eller vad som skulle hända, då skulle vi kunnat vara lite mer förberedda och klara när de kom. Det var nästan komiskt hur de alltid lyckades komma in på rummet precis när vi hämtat oss en kopp kaffe, eller sent på kvällen när vi höll på att borstade tänder och skulle lägga oss. Ett larvigt problem egentligen, men efter fyra dagar håller man på att bli lite tokig på hur planeringen fungerar på avdelningen. Hur som helst, jag skrev det här i kolumnen förslag på förbättringar i deras frågeformulär innan vi for.
På grund av att Roland hade en tuff start i livet, fick han mjölkersättning för att snabbt få upp energinivåerna, först genom sondmatning och sen av oss med hjälp av en liten medicinkopp i plast. Barnmorskan visade hur mycket vi skulle ge, hur och var den fanns att hämta. Trots att jag och Roland kommit igång med amningen en dag för sent, gick det jättefint från start, så vi varvade ersättning och amning om vart annat dagarna på bb. När vi på måndag morgon vägde Roland innan hemgång, hade han gått ner strax över 10 procent, barnmorskan tittade frågande på oss och frågade om vi inte hade gett mjölkersättning. "Jo, precis som du sagt!" svarade vi, då kom det fram att vi skulle ha ökat dosen ersättning för varje dag, men det hade hon glömt att säga till oss. Hon bad om ursäkt, men då var skadan redan skedd. Roland hade gått ner onödigt mycket och hon hade fått oss att känna oss dumma och dåliga. Sen sa hon att vi kanske skulle få stanna en natt till, då brast det för mig!
Jag böjde gråta, jag var hormonstinn, trött och helt enkelt känslosam av dramatisk förlossning samt trött på att vistas på sjukhus, jag ville bara hem! Barnmorskan förstod då att det förmodligen var bäst för mig att vi fick åka hem, mot att vi fick komma tillbaka morgonen efter och väga Roland igen. Äntligen skulle vi få åka hem, vi svängde förbi Apoteket och laddade upp med ersättning, och Roland sov igenom första bilresan i livet. Vi hade fått ett matschema av barnmorskan på hur mycket ersättning vi skulle ge, jag insåg att det skulle bli en faslig massa koppar när vi skulle öka mängden, och frågade "Hur vi gör då?". Barnmorskan svarade att då kan ni ta hjälp av en nappflaska.
Att komma hem var helt underbart, vi gav ersättning och ammade om vart annat, resten av tiden satt vi med ett fånigt leende och såg på vår älskade Roland. Dagen efter for vi till Huddinge och vägde Roland igen, och viktkurvan hade vänt uppåt igen, tjohoooo! Vi kunde fara hem igen, men vi skulle fortsätta med ersättningen ett tag till. Dosen blev snabbt så hög så det var enklare att ge den i flaska, Roland gillade flaskan också, maten kom väldigt snabbt och enkelt i den, och det var just det som var problemet! Efter ett par dagar märkte jag hur Roland blev mer och mer frustrerad och förvirrad vid bröstet, han hade glömt hur man ammade. Jag blev förkrossad, jag som varit så oerhört glad över att kunna amma, att ha bröstmjölk, och ingen ersättning är lika nyttig som bröstmjölken heller.
Jag grät floder, trött och hormonell satt jag med en frustrerad, skrikande och hungrig Roland i min famn, mina bröst sprängfyllda med bröstmjölk till ingen nytta, och jag kändes mig arg, ledsen och lurad. Jag hade en tid på mödravården, jag hade knappt sovit den natten, mest försökt mata Roland gråtandes, på mödravården räckte det med att de frågade om förlossningen och hur det gick hemma, så började jag gråta. När jag förklarat sa den underbara sköterskan "Men Linda, det här måste du få hjälp med! Vi bokar en tid hos experterna på amningsgruppen på Huddinge.", hon ringde dem och fixade en tid åt mig direkt, och jag kände mig lite bättre. Jag vill lägga till att personalen jag träffat på min mödravård/BVC har alla varit fantastiskt trevliga och gulliga, och jag inser hur viktigt det är då man är orolig och osäker i första graviditeten, värdesätter det mycket.
Vi kom till amningsgruppen i Huddinge, träffade ännu en jättegullig barnmorska, vi vägde Roland, och han hade lyckligtvis gått upp i vikt. Jag berättade hela historian om förlossningen och amningen och grät igen, hon förstod mig och föreslog att jag provade amningsnapp, en mjuk plastnapp som är formad som en bröstvårta. Man fuktar den med vatten och sätter fast den med ett vakuum över sin egen bröstvårta.
Jag fick testa där direkt, och det fungerade! Helt underbart, jag gick därifrån med nytt hopp om amningen.
Vi ammade på med amningsnappen och gick jättebra så länge amningsnappen satt på, det var nämligen ett himla trixande med att få den att sitta kvar då Roland ofta slog bort den med handen eller munnen. Efter två dagar och många frustrerade försök att få den att sitta fast, erbjöd jag min bröstvårta direkt, och han tog den och ammade jättefint, jag trodde knappt det var sant! Jag ville inte tro att det skulle fortsätta att fungera så snabbt, men faktiskt har vi fortsatt att amma au naturell sedan dess, tjohoooo!
Och ammar är det vi gör! Äter, sover, byter blöja. Roland äter som en liten häst, och då äter jag väl som ett sto. Att producera bröstmjölk kräver sin energi! Ända sedan förlossningen har jag haft en enorm aptit, och förstås ätit LCHF. På Huddinge sjukhus tackade vi vänligt nej när mattanten kom och erbjöd matmenyn, först åt vi av maten jag förberett innan till förlossningsdagarna, sen for min man hem och lagade mat som vi kunde förvara i kylskåp på sjukhuset. Bland annat åt vi revbensspjäll med en fantastisk god sås som Olle gjort, och den är så enkel att göra också.
Det här blev visst en novell också, tack för att du orkat läsa.
(På bilden severades såsen till köttfärsbiffar med kokt blomkål och tomater)
Olles champinjon- och löksås
2 gula lökar
Ca 10 champinjoner
Smör
5 dl vispgrädde
salt och grovmalen svartpeppar
Hacka lök, och skiva champinjonerna, stek dem sedan i smör och krydda. Slå på vispgrädden och låt puttra på medelvärme, när såsen tjocknat är den klar. Avnjuts till kött, fisk, fågel, skaldjur, ägg eller vad du vill.
Kram
Jag avslutade Förlossningsberättelse del 1 med att vi bodde en natt på neonatalavdelningen med vår son, han hade luftstöd och sondmatning i näsan, EKG-elektroder på bröstet, allting mättes, kollades och allting togs bort dagen efter förlossningen, vår son mådde så bra att de behövdes inte längre. På ronden förklarade läkaren för mig att söta gossen Nyrén klarat sig mycket bra, och att i vanliga fall brukar man behöva kylbehandla nyfödda som fötts utan att andas, för att förhindra hjärnskador, det hade inte behövts med Roland. Vi fick flytta till BB, och fick vårt tredje rum på Huddinge sjukhus.
Nu kunde vi äntligen slappna av, nja! Ja, vi behövde inte oroa oss för Roland längre. Men vi var ständigt påpassade av barnmorskor, de var supergulliga, men de kom in på rummet lite nu och då för att kolla mitt blodtryck, klämma på min mage, prata om något, göra olika tester med Roland. Givetvis är det normalt när man befinner sig på bb/sjukhus, men det var lite synd att de inte kunde säga ungefärliga tider de skulle komma, eller vad som skulle hända, då skulle vi kunnat vara lite mer förberedda och klara när de kom. Det var nästan komiskt hur de alltid lyckades komma in på rummet precis när vi hämtat oss en kopp kaffe, eller sent på kvällen när vi höll på att borstade tänder och skulle lägga oss. Ett larvigt problem egentligen, men efter fyra dagar håller man på att bli lite tokig på hur planeringen fungerar på avdelningen. Hur som helst, jag skrev det här i kolumnen förslag på förbättringar i deras frågeformulär innan vi for.
På grund av att Roland hade en tuff start i livet, fick han mjölkersättning för att snabbt få upp energinivåerna, först genom sondmatning och sen av oss med hjälp av en liten medicinkopp i plast. Barnmorskan visade hur mycket vi skulle ge, hur och var den fanns att hämta. Trots att jag och Roland kommit igång med amningen en dag för sent, gick det jättefint från start, så vi varvade ersättning och amning om vart annat dagarna på bb. När vi på måndag morgon vägde Roland innan hemgång, hade han gått ner strax över 10 procent, barnmorskan tittade frågande på oss och frågade om vi inte hade gett mjölkersättning. "Jo, precis som du sagt!" svarade vi, då kom det fram att vi skulle ha ökat dosen ersättning för varje dag, men det hade hon glömt att säga till oss. Hon bad om ursäkt, men då var skadan redan skedd. Roland hade gått ner onödigt mycket och hon hade fått oss att känna oss dumma och dåliga. Sen sa hon att vi kanske skulle få stanna en natt till, då brast det för mig!
Jag böjde gråta, jag var hormonstinn, trött och helt enkelt känslosam av dramatisk förlossning samt trött på att vistas på sjukhus, jag ville bara hem! Barnmorskan förstod då att det förmodligen var bäst för mig att vi fick åka hem, mot att vi fick komma tillbaka morgonen efter och väga Roland igen. Äntligen skulle vi få åka hem, vi svängde förbi Apoteket och laddade upp med ersättning, och Roland sov igenom första bilresan i livet. Vi hade fått ett matschema av barnmorskan på hur mycket ersättning vi skulle ge, jag insåg att det skulle bli en faslig massa koppar när vi skulle öka mängden, och frågade "Hur vi gör då?". Barnmorskan svarade att då kan ni ta hjälp av en nappflaska.
Att komma hem var helt underbart, vi gav ersättning och ammade om vart annat, resten av tiden satt vi med ett fånigt leende och såg på vår älskade Roland. Dagen efter for vi till Huddinge och vägde Roland igen, och viktkurvan hade vänt uppåt igen, tjohoooo! Vi kunde fara hem igen, men vi skulle fortsätta med ersättningen ett tag till. Dosen blev snabbt så hög så det var enklare att ge den i flaska, Roland gillade flaskan också, maten kom väldigt snabbt och enkelt i den, och det var just det som var problemet! Efter ett par dagar märkte jag hur Roland blev mer och mer frustrerad och förvirrad vid bröstet, han hade glömt hur man ammade. Jag blev förkrossad, jag som varit så oerhört glad över att kunna amma, att ha bröstmjölk, och ingen ersättning är lika nyttig som bröstmjölken heller.
Jag grät floder, trött och hormonell satt jag med en frustrerad, skrikande och hungrig Roland i min famn, mina bröst sprängfyllda med bröstmjölk till ingen nytta, och jag kändes mig arg, ledsen och lurad. Jag hade en tid på mödravården, jag hade knappt sovit den natten, mest försökt mata Roland gråtandes, på mödravården räckte det med att de frågade om förlossningen och hur det gick hemma, så började jag gråta. När jag förklarat sa den underbara sköterskan "Men Linda, det här måste du få hjälp med! Vi bokar en tid hos experterna på amningsgruppen på Huddinge.", hon ringde dem och fixade en tid åt mig direkt, och jag kände mig lite bättre. Jag vill lägga till att personalen jag träffat på min mödravård/BVC har alla varit fantastiskt trevliga och gulliga, och jag inser hur viktigt det är då man är orolig och osäker i första graviditeten, värdesätter det mycket.
Vi kom till amningsgruppen i Huddinge, träffade ännu en jättegullig barnmorska, vi vägde Roland, och han hade lyckligtvis gått upp i vikt. Jag berättade hela historian om förlossningen och amningen och grät igen, hon förstod mig och föreslog att jag provade amningsnapp, en mjuk plastnapp som är formad som en bröstvårta. Man fuktar den med vatten och sätter fast den med ett vakuum över sin egen bröstvårta.
Jag fick testa där direkt, och det fungerade! Helt underbart, jag gick därifrån med nytt hopp om amningen.
Vi ammade på med amningsnappen och gick jättebra så länge amningsnappen satt på, det var nämligen ett himla trixande med att få den att sitta kvar då Roland ofta slog bort den med handen eller munnen. Efter två dagar och många frustrerade försök att få den att sitta fast, erbjöd jag min bröstvårta direkt, och han tog den och ammade jättefint, jag trodde knappt det var sant! Jag ville inte tro att det skulle fortsätta att fungera så snabbt, men faktiskt har vi fortsatt att amma au naturell sedan dess, tjohoooo!
Och ammar är det vi gör! Äter, sover, byter blöja. Roland äter som en liten häst, och då äter jag väl som ett sto. Att producera bröstmjölk kräver sin energi! Ända sedan förlossningen har jag haft en enorm aptit, och förstås ätit LCHF. På Huddinge sjukhus tackade vi vänligt nej när mattanten kom och erbjöd matmenyn, först åt vi av maten jag förberett innan till förlossningsdagarna, sen for min man hem och lagade mat som vi kunde förvara i kylskåp på sjukhuset. Bland annat åt vi revbensspjäll med en fantastisk god sås som Olle gjort, och den är så enkel att göra också.
Det här blev visst en novell också, tack för att du orkat läsa.
Olles champinjon- och löksås
2 gula lökar
Ca 10 champinjoner
Smör
5 dl vispgrädde
salt och grovmalen svartpeppar
Hacka lök, och skiva champinjonerna, stek dem sedan i smör och krydda. Slå på vispgrädden och låt puttra på medelvärme, när såsen tjocknat är den klar. Avnjuts till kött, fisk, fågel, skaldjur, ägg eller vad du vill.
Kram